I am the Walrus.

När jag skrev min C-uppsats i historia om Hillary Clinton en gång i tiden använde jag mig av olika typer av genusteorier. En gick lite förenklat ut på att kvinnor i offentligheten oftast beskrivs utifrån deras kläder eller frisyrer, medan män utifrån sina bedrifter. Denna teori gäller dock inte i England. I alla fall inte när det gäller de svenska politikerna. Då är utseendet allt.

I december förra året kunde man läsa ett syrligt brev från en läsare till The Economist som undrade varför Anders Borgs hästsvans inte hade nämnts i senaste artikeln om honom:

SIR – I was surprised not to find the usual reference to Anders Borg’s ponytail in your article praising Sweden’s fiscal stability (“Out and happy”, December 3rd). Maybe you found it inappropriate to mention it in light of the finance minister’s recent support for a haircut on Greek government debt.

I det senaste numret av samma tidning kunde man i artikeln "Fading charms" läsa om "Hakan Juholt". I inte allt för smickrande termer beskrivs han som:

A passionate speaker with a walrus moustache.

Istället för den briljanta idén med debatter i sporthallar (i Kalmar) Reinfeldt borde Juholt kanske utmana Anders Borg i grooming.

Bara en idé till en ifrågasatt partiledare.